Egentligen inget speciellt här i Borlänge. Det som utmärker sig med den åttonde mars för mig är egentligen bara alla flöden i sociala medier.
Läser ett flertal länkade artiklar på facebook om att kvinnor tjänar i snitt mindre än män. Läser kommentarerna från kränkta människor som "minsann känner tjejer som tjänar lika mycket som killarna". Debatten bland kommentarerna är ett faktum och jag följer den roat.
Läser också en artikel om ett ämne som diskuterats relativt flitigt de senaste åren. MENS.
Ja,det är orättvist att vi kvinnor ska spendera en viss summa i månaden på tamponger, bindor och värktabletter bara för att vi är just kvinnor.
Personligen kan jag med glädje betala mina egna tamponger om staten har lust att betala mina kontaktlinser och glasögon som om något känns som en onödig utgift bara för att min syn suger.
Det kanske märks men allt jag läste på facebook berörde mig inte avsevärt. Jag hade verkligen jättesvårt att relatera till något av det jag läste utan smällen kom senare.
Allt började med en post på jodel, en tjej hade skrivit att hon absolut inte förstod varför tjejer var rädda när de var ensamma ute på stan när hon hade haft fler killkompisar som hamnat i slagsmål.
Detta fick min hjärna att börja jobba. Hur kan man inte förstå varför tjejer känner sig rädda när de är ensamma?
Men jag insåg det. Den som inte upplevt rädslan kommer aldrig förstå.
Jag är ändå lyckligt lottad som kommit lindrigt undan och genom att inte begrava mig i tankar på vad som kunnat hända kan jag enkelt lägga allt bakom mig. Det enda som förföljer mig är just den rädslan.
Varje gång jag går hem efter krogen har jag min (lagliga) pepparspray i ena handen och telefonen i andra. Ofta pratar jag med någon av mina kompisar så jag kan hålla mig sysselsatt medan jag går men också så de snabbt kan larma 112 om jag skulle råka bli överfallen.
Hon som skrev att hon inte förstod, jag förstår att hon inte förstår.
Jag förstod inte heller tills jag blev tretton år och åkte tåg själv hem från en sen handbollsträning när plötsligt en äldre berusad man sätter sig bredvid mig. Han placerar sin hand på mitt lår och frågar om jag inte är sugen på följa med honom hem. Den trettonåriga Ronja blir förstås livrädd och låtsas att hon ska av och flyr i panik till en annan vagn långt bort från den konstiga mannen.
Eller låt oss ta upp den gången jag var sexton år och pluggade på biblioteket i Borlänge. En främmande man kommer fram till mig och börjar prata och jag svarar ganska ointresserat på frågorna eftersom jag ville ju plugga till provet. Han förstår inte hinten och frågar istället om jag vill följa med honom hem till sitt och enligt honom "provligga i den sköna sängen". Jag tackar vänligt men bestämt nej till erbjudandet.
Den sista droppen var nog året efter när jag var sjutton år och skulle hämta min cykel vid resecentrum efter en fest runt midnatt och en nervös man runt 25 år kommer fram till mig. Han frågar om jag inte kan runka av honom för 500 spänn. Då blev jag rädd och flydde ännu än gång i panik från från en man som genom ord skrämt vettet ur mig.
Varje gång något liknande händer idag är inte min första reaktion rädsla utan döljer den genom att istället bli förbannad.
När en snubbe drog upp mitt linne så alla på krogen kunde se min BH då blev jag förbannad och slog till killen. Om han vill anmäla mig för misshandel. Varsågod men tror knappast jag skulle bli anmäld för detta utan att det skulle skada hans stolthet allt för mycket i detta underbara jämställda samhälle. Det värsta är att efter han gjort detta. Visat upp alla på krogen vad jag har under mitt linne och efter att jag gjort en bitchslap i hans ansikte så säger han sårat;
"kom igen, det var ju bara på skoj".
Och det som verkligen gör mig rädd idag är att jag är en av dom som kommit lindrigt undan. Jag har aldrig blivit utsatt för något så traumatiskt att jag inte kan fungera normalt i vardagen. Jag har aldrig varit i ett förhållande där jag varit så förblindad av kärlek att jag kan tänka mig förbise att killen jag älskar faktiskt slår mig då och då. Men jag är mycket väl medveten om att det händer. Det kan lika gärna vara någon av mina grannar. Det skulle lika gärna kunna hända mina närmaste vänner. Men problemet varför så få känner någon som blivit utsatt är för att det är nästan ingen som berättar sin historia.
Det är däremot absolut ingen anledning att förneka att det händer.
Hoppas alla hade en trevlig åttonde mars.
