Mitt 2017

Jag tänkte sammanfatta mitt 2017. Mest för att det har varit ett ganska tufft år för mig och jag är ganska glad över att jag klarade igenom det steg för steg.

Januari

Firade in det nya året hos Elin och oj vad kul det var. Det var ganska lugnt och inte så mycket människor utan bara de som jag mår bra av att vara runt!
Jobbade och hade mina rutiner så det hände inte så jättemycket runtikring. Jag och Alva var ute och festade en del vilket var väldigt kul.
Vi hade även en kickoff med mockfjärds där jag blev överraskad genom att bli uppropat på scen av självaste Kalle Moraeus där jag fick sjunga en av mina egna låtar framför ca 300 personer. Det var verkligen en häftig upplevelse.

Februari

Här spelade jag in min låt reverse hos Björn med hjälp av Robin.
Jag och Pernilla var även ute på picknik på runns is och det slutade med att vi sladdade runt på isen med hennes renault.

Mars

Jobbet var lite trögt men flöt på, umgicks mycket med Pernilla och vi hyrde en stuga och åkte till idre. Det var verkligen välbehövligt och supermysigt!
En ganska läskig sak som hände här var att jag hade åkt hem lite tidigare från jobbet för att jag skulle ta prover på blodcentralen inför att bli blodgivare. När jag kommer till lägenheten så är det fullt av poliser och jag var så himla kissnödig men vågade inte gå in så springer in till min tränare Dennis i huset mitt emot. Vi sitter där som gamla pensionärer och bara observerar vad som händer och när de går ut med en gripen person från mitt trapphus tänkte jag att kusten var klar för vad som eventuellt hade hänt.
Går till trapphuset och möts av en polis som står utanför så jag frågar om det är okej att gå in till min lägenhet och han svarar nej för att det var fortfarande avspärrat. Han var inte så sugen på att berätta vad som hänt. Jag säger att jag ska åka till blodcentralen och om det är lugnt att gå in om en timme ungefär. Han skämtar och säger "ja annars kan du ju ta blod från trapphuset".
Det hade tydligen varit ett knivslagsmål och man fick i flera dagar lov att gå på tå för att inte råka trampa i blodet som var kvar.

April

Här åkte jag och Pernilla på en ny utflykt. Det blev gopshus där vi bodde i mormor och Brors stuga. Vi vandrade uppför gopshusberget på dagen och spelade spel på kvällarna.

Maj

Jag började bli mer och mer deppig här i maj. Pernilla gjorde verkligen så mycket för att hålla mig på gott humör och vi gjorde många små äventyr och spelade mycket spel men det var någon form av förstadium till utmattningssyndrom som jag hade och prestationsångesten från jobbet tärde på mig mer än jag kanske vill erkänna. Jag fyllde även år och firade min födelsedag på liljan!
I slutet på maj började jag få sömnsvårigheter och svårt att äta. Sprang blodomloppet vilket inte var en jättebra ide när jag sovit kanske 4h på tre dygn och under dagen bara fått i mig en red bull så kräktes efteråt av ren utmattning.

Juni

I början på juni var jag på en räkkryssning med jobbet. En liten present för chefen och det var verkligen jätteroligt då vi i princip hade hela båten för oss själva.
Var och kollade när Islingby spelade match i falun och Pernilla blev kapad och bröt handleden. Fick äran att följa med till akuten där de fick lov att korrigera handleden.
Firade även midsommar i Röjeråsen vilket var lite mysigt, mamma och pappa var i Norsjö så det var bara vi barn som firade hemma hos moster Nina.

Juli

Här fick jag min första efterlängtade semester som var betald!  Jag och Robin åkte upp till Norsjö där pappa var och vi fiskade en hel del. Passade även på att träffa Rebecka i Skellefteå. Fick dessutom reda på att jag blivit antagen till dalapops demovecka där jag skulle få spela in en låt med hjälp av Mats Björke som tidigare varit med i mando diao, det var väldigt stort för mig som alltid haft mando diao som stor musikinspiration!
Emma hade en fest i slutet på juli eftersom hon skulle gå på college i Los Angeles med ett USA-tema. Det var väldigt trevligt att vara där men väldigt känslosamt.

Augusti

Jag kaosade mentalt.
Kom in på Uppsala universitet vilket var en räddning så flyttade in hos Mikis och Emil.

                                    Resultatet av min magkatarr där jag varit för illamående för att äta under en tid

September

Började komma in i rutinerna som student men det var väldigt mycket runtikring. Lägenheten i Borlänge stod ju kvar på uppsägningstid och allt runt det behövde fixas. Men jag hade väldigt roligt! Här fick jag också reda på att jag fått ett förstahandskontrakt på en studentlägenhet i korridor, det var lite sjukt vilken tur jag hade då det är otroligt svårt att få lägenhet i Uppsala.

Oktober

Här hade jag min första tenta, det var var ganska intensivt plugg så kursen vi läste var i princip en sammanfattning av alla kurser vi skulle läsa de kommande tre åren så det var en väldigt bred kurs men galet intressant. Tentafesten som följde var också riktigt kul!

Därefter började kursen biokemi där vi haft väldigt många laborationer och det är en tuff kurs och man behövde verkligen repetera den kemin man läste på gymnasiet och det var ju ett tag sedan man läste detta. 

Men det fantastiska med universitetet är att man kan bryta av med roliga saker. Jag har tur som hamnat i en klass med väldigt roliga människor som är ungefär lika rastlösa som mig och som ständigt vill hitta på saker!

Det var också min andra och sista månad som inneboende hos Mikis och Emil, De hade en halloweenfest där det blev väldigt sent och det slutade med att vi alla trängde ihop oss i sängen och åt chips klockan 4 på morgonen. 

Det är lite kul att Mikis är galet fascinerad av pynt och halloween kom inte undan. Hon hade köpt en stor docka som fick hänga i vardagsrummet och man fick nästan en hjärtattack varje gång man gick in där i mörkret och dockan hängde  där. En annan gång ropade Mikis på mig att jag skulle komma ut och hon lät jätteallvarlig så jag nästan sprang ut från rummet och visste inte vad jag skulle vänta mig.
Ute i hallen stod Emil och såg lite butter ut utklädd till en pumpa och Mikis bredvid med världens nöjdaste leende.

November

Flytten gick till nya lägenheten knappt 400 från Mikis och Emils lägenhet och fick hjälp av mamma och pappa. Var även på fotbollsavslutning med laget och lägenheten i Borlänge tömdes på alla grejer. Jag och Robin tog en roadtrip där vi letade stenar.

 

December

Väldigt intensiv månad där jag hade tentor och ett stort laborationsprojekt och rapporten på detta blev runt 30 sidor men hann ändå med filmkvällar och glöggmys. Strax innan jul åkte jag til Röjeråsen och fick bo i härbret. Jag och Rasmus har åkt en del skoter och vi har hittat på väldigt mycket saker som man inte gjort på så länge. Det har varit väldigt trevligt helt enkelt. 

Varför just detta?

Varför valde jag att läsa till biomedicinsk analytiker av exakt alla yrken man kan bli när man blir stor?
Det har varit självklart för mig ganska länge. Men resan till att bestämma mig har varit lång. I högstadiet var jag fruktansvärt skoltrött. Jag var den som hade lätt för mig i de flesta ämnen och behövde inte plugga särskilt mycket för att uppnå hyfsat bra betyg. Men jag var alltså skoltrött.

Satt hos studie och yrkesvägledaren för att välja vilken linje på gymnasiet jag skulle gå, det enda jag visste var att jag ville gå NIU (nationell idrottsutbildning) i handboll för jag skulle ju bli handbollsproffs så vad jag skulle läsa parallellt med detta var oväsentligt. Tänkte i min lata hjärna att det är ju nice att bli badvakt eller något så då kunde jag läsa barn och fritid för att bli detta. SYVen tyckte att jag åtminstone skulle läsa samhällsvetenskapsprogrammet eftersom det var där mina betyg var som bäst, men bara tanken på att läsa vidare på universitet efter gymnasiet fick mig att spy galla.
Det var bestämt. Jag skulle bli badvakt. Punkt.

Men jag tänkte om och insåg att badvakt kanske inte var mitt framtida yrke trots allt. Vi fick under den här tiden besöka stiernhööksgymnasiet och dess program, Sam och NV. På naturvetenskapsprogrammet fick vi prova på diverse olika laborationer varav ett var att framställa vårat eget DNA och där blev jag fast. Naturvetenskapliga ämnen var inte det som jag var bäst på i skolan men fan vad intressant det var.
Minen på SYVen när jag sa att jag ville ändra min ansökan från barn och fritid till naturvetenskapsprogrammet var oslagbar.
Så jag kom in på naturvetenskapsprogrammet i Borlänge på Soltorgsgymnasiet och jag trivdes verkligen så mycket. Jag fick absolut kämpa en hel del med matten och kemin men jag gillade utmaningen på något sätt.

Så vad ville jag bli när jag blir stor?
Har alltid varit löjligt fascinerad av mediciner och dess verksamma substanser men också av vården i sig. Så valet generellt har pendlat mellan apotekare/farmaceut/sjuksköterska.

Apotekare är en utbildning som är 5 år så den strök jag. Så engagerad av att bli apotekare är jag inte.

Farmaceut, absolut men har dock väldigt svårt för den nivån av kemi som man måste läsa och dessutom är inte yrkesgruppen så bred som jag vill. Så fick lov att stryka den också.

Sjuksköterska hade varit intressant men med tanke på hur jag är som person är jag lite rädd för att inte kunna släppa jobbet när jag kommer hem efter en arbetsdag. Jag har en tendens att bli för personligt engagerad.

Men det var här jag hittade det här mellantinget. Yrket var biomedicinsk analytiker och precis så bred jag vill ha den. Jag kan jobba med patienter om jag vill men också jobba helt självständigt.
Utbildningen är tre år och det fantastiska med Uppsala är att jag inte behövde välja en inrikting som brukar finnas i övriga städer där man får välja mellan laboratioriemedicin eller klinisk fysiologi. Här får man allt i ett paket.
Vi får läsa kurser som verkligen intresserar mig bland annat mikrobiologi, klinisk kemi och fysiologi. Men det som jag har som tuffast med är biokemi och den kurs vi läser just nu. Det var ju det här med kemin igen, men det blir min utmaning och jag gillar inte att förlora utmaningar.
Så därför vill jag bli biomedicinsk analytiker när jag blir stor. Det är en cool titel.

Prokrastinerar

Försöker verkligen prioritera studerandet men läser just nu biokemi vilket för mig är en väldigt svår kurs med tanke på hur dålig jag var på kemin i gymnasiet, men lite är bekant och mycket är nytt! Däremot så blir det svårare motivera sig till att plugga när man inte förstår allt direkt. Men det är ju ovant så.

Idag hade vi en ledig dag då halva gruppen hade en laboration och ”min halva” labbar imorgon så passade på att ta bilen och veckohandla på Ica MAXI. Lagade mat och gjorde matlådor och sen pluggade jag fram tills fotbollsmatchen och wow. Att Sverige slog ut Italien är ju helt sjukt, är så galet imponerad!

Har ju flyttat till höghusen i Flogsta nu vilket är väldigt annorlunda i jämförelse med hur jag bott tidigare då jag bott i lägenhet eller varit inneboende men det är helt okej. Har då en ”lägenhet” på 19 kvm och sen delar jag kök med 11 andra. Men hittills har det gått bra och de som jag träffat i min korridor är väldigt trevliga!
Hörs

"folk som inte känner dig uppfattar dig nog som jävligt elak"

Behöver skriva av mig lite. Om mig själv.
Efter att ha spenderat 2 månader i asien 2016 fick jag beskedet från min dåvarande arbetsgivare att jag inte var välkommen att komma tillbaka och jobba med anledningen att jag hade varit sjuk för ofta och därför inte en optimal anställd. Hade totalt 3 sjukdagar på tre år men även bara 9 lasdagar kvar innan de skulle bli tvungna att anställa mig tillsvidare så nu i efterhand var det inte så svårt att räkna ut vilken den egentliga anledningen var.
Efter beskedet var jag såklart förkrossad. Fick panik över hur jag skulle kunna betala mina räkningar utan ett jobb.
Men jag gav mig själv en dag att tycka synd om mig själv. Köpte glass och tillät mig själv att må dåligt. En dag. Det är okej.

Därefter började jakten på ett jobb och försökte verkligen men det var dålig återkoppling. Gav upp ändrade mitt personliga brev som då var ganska standard till ännu mer personligt, vilket var en stor chansning eftersom min personlighet är väldigt sarkastisk och ganska lätt att misstolka. Jag bokstavligen skrattade åt mig själv när jag läste igenom det jag skrivit ihop och gjorde ett nytt utskick till olika arbetsgivare.

Av någon otrolig anledning blev detta en framgång och efter ett 3 intervjuer så hade jag nu fått jobbet hos tre olika arbetsgivare. Och jag valde det som verkade mest utmanande. Som bantekniker. Det var ett väldigt intressant och lärorikt jobb men även ett säsongsjobb och eftersom jag hade varit medlem i A-kassan för kort tid så var jag nu tvungen att söka ett nytt jobb till hösten.
Fick då napp hos två olika arbetsgivare och valde då att jobba som innebokare på mockfjärds fönster och wow.
Det var en fantastisk arbetsgivare och en jättebra skola för min personliga utveckling.

Men efter 8 månader på mockfjärds kraschade jag. Det var en personlig krasch och hade egentligen inte med jobbet att göra men det blev svårare och svårare att motivera sig att kliva upp ur sängen. Ni vet när man har såna perioder när allt är tungt. Den perioden gick aldrig över för mig.
Jag kände mig mer och mer rastlös och allmänt deppig. Och jag väntade bara på att det skulle gå över för det har det ju gjort förut.

Jag började få ett konstant illamående som jag hela tiden avfärdade tills det gick till den nivån att jag inte kunde äta längre utan att kräkas. Jag gick ner lite i vikt och jag märkte att folk runtikring mig började bli oroliga men det gjorde mig bara irriterad. Jag hade ingen ätstörning (äger inte ens en våg) så varför ska folk hålla på att vara oroliga. Efter att ha vägt mig för första gången på länge hos mina föräldrar och lite snabb huvudräkning hade jag gått ner 10kg på bara någon månad och jag frågade mamma om råd.
Hon sa åt mig det jag egentligen behövde höra. Att söka läkarhjälp där det konstaterades att illamåendet berodde på magkatarr.
Har tidigare haft magsår men hade då inga symptom så ja, detta var en upplevelse kan man säga.

Fantastiskt. Då var ett problem ur världen men jag hade fortfarande den här känslan av tristess som gnagde. Man kan inte bota depression med omeprazol. Det här var något som funnits där i månader och gömt sig under min förnekelse. "jag mår bra"  "jag har ett heltidsjobb med fantastiska kollegor så har ju ingen anledning att må dåligt"  "jag har fasta rutiner och ingenting att stressa över" Men man kan inte leva i förnekelse för länge och då är det inte så konstigt att man tillslut kraschar. Jag levde alldeles för länge i min förnekelse.

Har rannsakat mig själv så många gånger för att hitta orsaken och jag tror att det beror lite på hur jag är som person.
Jag behöver rutiner för att kunna fungera men behöver samtidigt någon form av psykisk stimulering. Jag behöver vara i en miljö där min personlighet ständigt utvecklas.
Jag behövde en nystart.
Minns en kväll hemma hos mina föräldrar där jag i ren frustration säger till mamma "snart kommer det här gå så långt att jag bara försvinner och börjar om i en slumpvis utvald stad. Jag kan tänka mig att flytta till typ jukkasjärvi om det är vad som krävs"

Ni vet det här med att man har liksom olika personligheter beroende på vilka miljöer man vistas i. Jag insåg att jag inte trivdes med den rollen jag hade och ändå liksom fastnat i den. Jag kände mig bara tråkig och falskt positiv men samtidigt sårbar med alla jag umgicks med. Jag hade skapat en dålig version av mig själv och visste inte hur jag skulle ta mig ur detta.

Efter allt självanalyserande pratade jag med min vän Mikaela en kväll efter en del vin. Hon är förövrigt en fantastisk person att bolla idéer och tankar med. Men hon sa den här klockrena meningen. "folk som inte känner dig uppfattar dig nog som rätt elak".

Det här låter så himla konstigt men insåg att det var den rollen jag ville ha för att kunna må som bäst. Jag är inte alls elak egentligen men är ofta väldigt ironisk. När man väl lär känna mig lite bättre så inser man att jag är en okej person trots allt. Är för det mesta ganska snäll och ganska lättsam att umgås med. Åtminstone när jag befinner mig i en roll som jag trivs med.

Kom fram till att Jukkasjärvi inte är ett så bra alternativ trots allt.
Det var också under samma period som antagningsbeskeden till högskolan kom. Jag hade sökt för skojs skull liksom tidigare år. Har vetat sedan gymnasiet att jag vill läsa till biomedicinsk analytiker men frågan har alltid varit när?
Hade under sommaren tackat nej till en plats i Örebro. efter urval 2 fick jag en plats i Linköping men jag ville till Uppsala, det fick bli Uppsala eller inget. Problemet var att jag hamnat på en löjligt hög reservplats och jag sa skämtsamt till Mikaela " haha kommer
jag vid ett under in i Uppsala ger jag upp allt och flyttar in hos dig och Emil tills jag hittar ett boende"

Det skedde ett under och 4 dagar innan uppropet till biomedicinska analytikerprogrammet på Uppsala universitet fick jag ett mail om att jag fått en plats. Jag ringde Mikaela och frågade om det var okej att ha mig som inneboende ett tag. Det var det.
Allt händigt väldigt snabbt men jag mår bättre nu och insåg att det var det här jag behövde. Jag trivs fantastiskt bra i min klass. Bättre människor än Mikaela och Emil att bo hos finns nog inte men om 11 dagar kan jag kvittera ut nycklarna till ett rum i studentkorridor.
Allt löste sig på ett eller annat sätt.


Det är okej att krascha mentalt bara man förr eller senare tar sig ur det och ser det som en lärdom.

"kom igen, det var ju bara på skoj"

När jag börjar skriva detta inlägg är klockan 00.56 den nionde mars 2016. För femtiosex minuter sedan slutade alltså den internationella kvinnodagen.
 Egentligen inget speciellt här i Borlänge. Det som utmärker sig med den åttonde mars för mig är egentligen bara alla flöden i sociala medier.
 Läser ett flertal länkade artiklar på facebook om att kvinnor tjänar i snitt mindre än män. Läser kommentarerna från kränkta människor som "minsann känner tjejer som tjänar lika mycket som killarna". Debatten bland kommentarerna är ett faktum och jag följer den roat.
Läser också en artikel om ett ämne som diskuterats relativt flitigt de senaste åren. MENS.
Ja,det är orättvist att vi kvinnor ska spendera en viss summa i månaden på tamponger, bindor och värktabletter bara för att vi är just kvinnor.
Personligen kan jag med glädje betala mina egna tamponger om staten har lust att betala mina kontaktlinser och glasögon som om något känns som en onödig utgift bara för att min syn suger.

Det kanske märks men allt jag läste på facebook berörde mig inte avsevärt. Jag hade verkligen jättesvårt att relatera till något av det jag läste utan smällen kom senare.
Allt började med en post på jodel, en tjej hade skrivit att hon absolut inte förstod varför tjejer var rädda när de var ensamma ute på stan när hon hade haft fler killkompisar som hamnat i slagsmål.

Detta fick min hjärna att börja jobba. Hur kan man inte förstå varför tjejer känner sig rädda när de är ensamma?
Men jag insåg det. Den som inte upplevt rädslan kommer aldrig förstå.
Jag är ändå lyckligt lottad som kommit lindrigt undan och genom att inte begrava mig i tankar på vad som kunnat hända kan jag enkelt lägga allt bakom mig. Det enda som förföljer mig är just den rädslan.
Varje gång jag går hem efter krogen har jag min (lagliga) pepparspray i ena handen och telefonen i andra. Ofta pratar jag med någon av mina kompisar så jag kan hålla mig sysselsatt medan jag går men också så de snabbt kan larma 112 om jag skulle råka bli överfallen.

Hon som skrev att hon inte förstod, jag förstår att hon inte förstår.
 Jag förstod inte heller tills jag blev tretton år och åkte tåg själv hem från en sen handbollsträning när plötsligt en äldre berusad man sätter sig bredvid mig. Han placerar sin hand på mitt lår och frågar om jag inte är sugen på följa med honom hem. Den trettonåriga Ronja blir förstås livrädd och låtsas att hon ska av och flyr i panik till en annan vagn långt bort från den konstiga mannen.

Eller låt oss ta upp den gången jag var sexton år och pluggade på biblioteket i Borlänge. En främmande man kommer fram till mig och börjar prata och jag svarar ganska ointresserat på frågorna eftersom jag ville ju plugga till provet. Han förstår inte hinten och frågar istället om jag vill följa med honom hem till sitt och enligt honom "provligga i den sköna sängen". Jag tackar vänligt men bestämt nej till erbjudandet.

Den sista droppen var nog året efter när jag var sjutton år och skulle hämta min cykel vid resecentrum efter en fest runt midnatt och en nervös man runt 25 år kommer fram till mig. Han frågar om jag inte kan runka av honom för 500 spänn. Då blev jag rädd och flydde ännu än gång i panik från från en man som genom ord skrämt vettet ur mig.

Varje gång något liknande händer idag är inte min första reaktion rädsla utan döljer den genom att istället bli förbannad.
När en snubbe drog upp mitt linne så alla på krogen kunde se min BH då blev jag förbannad och slog till killen. Om han vill anmäla mig för misshandel. Varsågod men tror knappast jag skulle bli anmäld för detta utan att det skulle skada hans stolthet allt för mycket i detta underbara jämställda samhälle. Det värsta är att efter han gjort detta. Visat upp alla på krogen vad jag har under mitt linne och efter att jag gjort en bitchslap i hans ansikte så säger han sårat;

"kom igen, det var ju bara på skoj".


Och det som verkligen gör mig rädd idag är att jag är en av dom som kommit lindrigt undan. Jag har aldrig blivit utsatt för något så traumatiskt att jag inte kan fungera normalt i vardagen. Jag har aldrig varit i ett förhållande där jag varit så förblindad av kärlek att jag kan tänka mig förbise att killen jag älskar faktiskt slår mig då och då. Men jag är mycket väl medveten om att det händer. Det kan lika gärna vara någon av mina grannar. Det skulle lika gärna kunna hända mina närmaste vänner. Men problemet varför så få känner någon som blivit utsatt är för att det är nästan ingen som berättar sin historia.
Det är däremot absolut ingen anledning att förneka att det händer.

Hoppas alla hade en trevlig åttonde mars.

bangkok och phnom penh i kambodja!

uppdaterar med lite bilder med det vi hittills varit med om!

 flyget till bangkok

 bangkok

 bangkok

 bankok

 bangkok

 bangkok

 bangkok

 subway i bangkok

 tuc tuc i phnom penh

 tuc tuc i phnom penh

 phnom penh, kambodja

 the killing fields, phnom penh, kambodja

  the killing fields, phnom penh, kambodja

  the killing fields, phnom penh, kambodja

  the killing fields, phnom penh, kambodja. dessa grenar har vassa kanter och paminner om huggt'nder. dessa anvande man for att hugga halsen av oskyldiga manniskor

  the killing fields, phnom penh, kambodja

  the killing fields, phnom penh, kambodja

  the killing fields, phnom penh, kambodja

  the killing fields, phnom penh, kambodja

  the killing fields, phnom penh, kambodja

  the killing fields, phnom penh, kambodja

  the killing fields, phnom penh, kambodja

  the killing fields, phnom penh, kambodja

  the killing fields, phnom penh, kambodja

  the killing fields, phnom penh, kambodja

  the killing fields, phnom penh, kambodja

  the killing fields, phnom penh, kambodja. anledningen till att detta trad ar sa kansoladdat ar att man avrattade sma barn genom att slunga kroppen mot tradet till skallen spracktes. alltsa det ar helt sjukt men ocksa sant. nar man farst hittade detta trad var det fyllt av blod och hjarnsubstans.

  the killing fields, phnom penh, kambodja

  the killing fields, phnom penh, kambodja

  the killing fields, phnom penh, kambodja

  the killing fields, phnom penh, kambodja

  the killing fields, phnom penh, kambodja

  the killing fields, phnom penh, kambodja

  the killing fields, phnom penh, kambodja

  the killing fields, phnom penh, kambodja

  the killing fields, phnom penh, kambodja

  the killing fields, phnom penh, kambodja

 S21, Phnom Penh, Kambodja

 S21, Phnom Penh, Kambodja. S21 var alltsa ett tortyrfangelse och vid denna stallning hangde man fangar vid fotterna sa de hade sina huvuden i krukan som var fylld med vatten tills de nastan drunknade

 S21, Phnom Penh, Kambodja

 S21, Phnom Penh, Kambodja

 S21, Phnom Penh, Kambodja

 S21, Phnom Penh, Kambodja

 S21, Phnom Penh, Kambodja

 S21, Phnom Penh, Kambodja

 S21, Phnom Penh, Kambodja

 mot Siem Riep!

mot Siem Riep!