Efter att ha spenderat 2 månader i asien 2016 fick jag beskedet från min dåvarande arbetsgivare att jag inte var välkommen att komma tillbaka och jobba med anledningen att jag hade varit sjuk för ofta och därför inte en optimal anställd. Hade totalt 3 sjukdagar på tre år men även bara 9 lasdagar kvar innan de skulle bli tvungna att anställa mig tillsvidare så nu i efterhand var det inte så svårt att räkna ut vilken den egentliga anledningen var.
Efter beskedet var jag såklart förkrossad. Fick panik över hur jag skulle kunna betala mina räkningar utan ett jobb.
Men jag gav mig själv en dag att tycka synd om mig själv. Köpte glass och tillät mig själv att må dåligt. En dag. Det är okej.
Därefter började jakten på ett jobb och försökte verkligen men det var dålig återkoppling. Gav upp ändrade mitt personliga brev som då var ganska standard till ännu mer personligt, vilket var en stor chansning eftersom min personlighet är väldigt sarkastisk och ganska lätt att misstolka. Jag bokstavligen skrattade åt mig själv när jag läste igenom det jag skrivit ihop och gjorde ett nytt utskick till olika arbetsgivare.
Av någon otrolig anledning blev detta en framgång och efter ett 3 intervjuer så hade jag nu fått jobbet hos tre olika arbetsgivare. Och jag valde det som verkade mest utmanande. Som bantekniker. Det var ett väldigt intressant och lärorikt jobb men även ett säsongsjobb och eftersom jag hade varit medlem i A-kassan för kort tid så var jag nu tvungen att söka ett nytt jobb till hösten.
Fick då napp hos två olika arbetsgivare och valde då att jobba som innebokare på mockfjärds fönster och wow.
Det var en fantastisk arbetsgivare och en jättebra skola för min personliga utveckling.
Men efter 8 månader på mockfjärds kraschade jag. Det var en personlig krasch och hade egentligen inte med jobbet att göra men det blev svårare och svårare att motivera sig att kliva upp ur sängen. Ni vet när man har såna perioder när allt är tungt. Den perioden gick aldrig över för mig.
Jag kände mig mer och mer rastlös och allmänt deppig. Och jag väntade bara på att det skulle gå över för det har det ju gjort förut.
Jag började få ett konstant illamående som jag hela tiden avfärdade tills det gick till den nivån att jag inte kunde äta längre utan att kräkas. Jag gick ner lite i vikt och jag märkte att folk runtikring mig började bli oroliga men det gjorde mig bara irriterad. Jag hade ingen ätstörning (äger inte ens en våg) så varför ska folk hålla på att vara oroliga. Efter att ha vägt mig för första gången på länge hos mina föräldrar och lite snabb huvudräkning hade jag gått ner 10kg på bara någon månad och jag frågade mamma om råd.
Hon sa åt mig det jag egentligen behövde höra. Att söka läkarhjälp där det konstaterades att illamåendet berodde på magkatarr.
Har tidigare haft magsår men hade då inga symptom så ja, detta var en upplevelse kan man säga.
Fantastiskt. Då var ett problem ur världen men jag hade fortfarande den här känslan av tristess som gnagde. Man kan inte bota depression med omeprazol. Det här var något som funnits där i månader och gömt sig under min förnekelse. "jag mår bra" "jag har ett heltidsjobb med fantastiska kollegor så har ju ingen anledning att må dåligt" "jag har fasta rutiner och ingenting att stressa över" Men man kan inte leva i förnekelse för länge och då är det inte så konstigt att man tillslut kraschar. Jag levde alldeles för länge i min förnekelse.
Har rannsakat mig själv så många gånger för att hitta orsaken och jag tror att det beror lite på hur jag är som person.
Jag behöver rutiner för att kunna fungera men behöver samtidigt någon form av psykisk stimulering. Jag behöver vara i en miljö där min personlighet ständigt utvecklas.
Jag behövde en nystart.
Minns en kväll hemma hos mina föräldrar där jag i ren frustration säger till mamma "snart kommer det här gå så långt att jag bara försvinner och börjar om i en slumpvis utvald stad. Jag kan tänka mig att flytta till typ jukkasjärvi om det är vad som krävs"
Ni vet det här med att man har liksom olika personligheter beroende på vilka miljöer man vistas i. Jag insåg att jag inte trivdes med den rollen jag hade och ändå liksom fastnat i den. Jag kände mig bara tråkig och falskt positiv men samtidigt sårbar med alla jag umgicks med. Jag hade skapat en dålig version av mig själv och visste inte hur jag skulle ta mig ur detta.
Efter allt självanalyserande pratade jag med min vän Mikaela en kväll efter en del vin. Hon är förövrigt en fantastisk person att bolla idéer och tankar med. Men hon sa den här klockrena meningen. "folk som inte känner dig uppfattar dig nog som rätt elak".
Det här låter så himla konstigt men insåg att det var den rollen jag ville ha för att kunna må som bäst. Jag är inte alls elak egentligen men är ofta väldigt ironisk. När man väl lär känna mig lite bättre så inser man att jag är en okej person trots allt. Är för det mesta ganska snäll och ganska lättsam att umgås med. Åtminstone när jag befinner mig i en roll som jag trivs med.
Kom fram till att Jukkasjärvi inte är ett så bra alternativ trots allt.
Det var också under samma period som antagningsbeskeden till högskolan kom. Jag hade sökt för skojs skull liksom tidigare år. Har vetat sedan gymnasiet att jag vill läsa till biomedicinsk analytiker men frågan har alltid varit när?
Hade under sommaren tackat nej till en plats i Örebro. efter urval 2 fick jag en plats i Linköping men jag ville till Uppsala, det fick bli Uppsala eller inget. Problemet var att jag hamnat på en löjligt hög reservplats och jag sa skämtsamt till Mikaela " haha kommer
jag vid ett under in i Uppsala ger jag upp allt och flyttar in hos dig och Emil tills jag hittar ett boende"
Det skedde ett under och 4 dagar innan uppropet till biomedicinska analytikerprogrammet på Uppsala universitet fick jag ett mail om att jag fått en plats. Jag ringde Mikaela och frågade om det var okej att ha mig som inneboende ett tag. Det var det.
Allt händigt väldigt snabbt men jag mår bättre nu och insåg att det var det här jag behövde. Jag trivs fantastiskt bra i min klass. Bättre människor än Mikaela och Emil att bo hos finns nog inte men om 11 dagar kan jag kvittera ut nycklarna till ett rum i studentkorridor.
Allt löste sig på ett eller annat sätt.
Det är okej att krascha mentalt bara man förr eller senare tar sig ur det och ser det som en lärdom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar