Detta år har gått fort som satan, jag överlevde tvåan. Jag överlevde fysik 2, jag överlevde matte 3c &4. Jag klarade det. Och jag är förbaskat stolt över mig själv.
Jag är stolt eftersom jag klarade allt trots alla bekymmer jag har haft. Bland annat så har jag haft svårt med träningen, har blivit så fruktansvärt frustrerad över att den inte gett det resultat jag ville ha. Trots att jag tränade som ett riktigt as tillhörde jag dem som var sämst tränade och det var väldigt frustrerande kan man lugnt säga.
Denna handbollssäsong kan man lugnt säga att den var väldigt tuff med många känslor och ibland har jag känt att det inte har varit värt att känna sig mer ledsen och frustrerad än trött och lycklig som man ska vara. Men det är en baksida, som det finns med allt.
De ord som jag fick höra oftast i samband med träningen var antingen "träna hårdare" eller "det är inte så psykologin som spökar och det måste du träna bort".
Tro mig, jag försökte.
Jag försökte som ett jävla as. Utan resultat.
I november var jag hos doktorn som sa att jag hade ansträngningsastma då jag knappt kunde andas vid konditionsmässigt jobbiga träningar som jag klarade förut klarade utan några som helst problem. Det kom som en stor lättnad och fick ett nytt hopp om att träningen skulle bli bättre.
Andningen blev lite bättre men jag blev fortfarande väldigt trött och vissa perioder var jag i princip påväg att svimma av utmattning men jag intalade mig själv att det bara var psykologiskt och jag skulle bara fortsätta tills konditionen blev lite bättre.
Men det blev den inte, det var lika jobbigt varenda gång jag tränade. Jag kom aldrig in i det som man kallar "andra andningen".
I April strax efter påsk blev jag sjuk, väldigt länge med feber fram och tillbaka i två veckor och en bihåleinflammation som satt i en månad och jag blev inte riktigt frisk igen först i slutet på Maj. Med träningen hade jag mest ägnat mig åt styrketräning.
Isamband med att jag fyllde 18år i maj hade jag bestämt mig för att bli blodgivare och lämnade blodprov till detta.
Ett par dagar senare ringde en doktor upp och sa att jag inte kunde bli blodgivare pga mitt dåliga blodvärde, han skickade också en remiss till Rättvik där jag skulle på ytterligare undersökningar ang detta.
Jag hade alltså haft ett dåligt blodvärde under en lång tid vilket gjort att det varit så svårt att träna.
Mitt blodvärde låg på 98 och en normal kvinna ska ha värdet 120-150.
Mitt järnvärde var också väldigt lågt (3) då det ska ligga mellan 9-15 så mina järndepåer var i princip tömda.
Nu när jag börjat äta järntabletter var jag ute och sprang en lätt runda och det gick hur bra som helst så jag hoppas verkligen att det kommer fortsätta så.
Ska få åka till mora lasarett och göra en ytterligare undersökning för att hitta anledningen till järnbristanemin.
Jag har också haft det lite kämpigt då min Farmor dog i februari. Det var svårt att koncentrera mig i skolan. Det var svårt eftersom jag kände mig så ensam när min familj var i Rättvik och jag ensam i lägenheten. Det var verkligen som att man gick in i ett vakuum och man tog inte till sig något utifrån utan man hade fullt upp med att ta in att någon man älskade bara var borta för alltid.
Och jag var inte bra på att sörja, ville inte ha uppmärksamhet utan kände mig bara besvärande som kom här och var deprimerad.
Jag bland annat till skolan samma morgon som jag fick beskedet om att hon hade dött bara för att jag inte ville vara ensam, jag var och tränade som vanligt.
När jag skulle berätta om att jag skulle ta ledigt pga begravning för min farmor försökte jag bara skratta bort det eftersom jag inte visste hur jag skulle hantera det.
Det var hemskt jobbigt.
Men jag tog mig ur det också, det känns bara mer frustrerande om man skulle stå på samma plats och trampa resten av livet. Man måste gå vidare.
Så trots allt som hänt i år så är jag ändå stolt över mig själv, förbaskat stolt.
Dum vivimus vivamus - medan vi lever låt oss leva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar